Drömmar

Jag drömmer ju alltid en massa märkliga drömmar och jag kommer oftast ihåg allihopa, men den här gången drömde jag en annorlunda dröm. En sån dröm som det var länge sedan jag drömde sist. Jag drömde om min vän Linda. Hon kom till mig och det var som att vi inte hade varit ifrån varandra en sekund, allt var precis som förr. Jag blev överlycklig över att se henne igen, kramade om henne och sa: "Jag VISSTE väl att du inte är död Linda, åh vad glad jag är att du är här!!" och hon svarade som hon brukar i de här drömmarna: "Klart jag inte är död, jag säger ju det. Jag är bara någon annanstans, det vet du!" och så log hon sitt stora härliga Linda leende. Vi fortsatte småprata och hon visade mig ett nytt läppstift som hon hade köpt. Det var ett klarrött något transparent läppstift från Kicks - kommer till och med ihåg att det hette 'Kicks Duo no 5'. Jag provade det och konstaterade det var snyggt och att jag oxå skulle köpa ett likadant. Sedan visade jag henne mina nya skor som jag precis hade inhandlat. Hon tyckte dom var fina och vi beundrade dom ett tag. Det var så underbart att bara få göra typiska tjejgrejer med henne igen! Vi bestämde oss för att ta en promenad runt Trekantensjön i Liljeholmen. Det var varmt, solen sken och vi försökte hinna ta igen allt som hade hänt oss under de år som gått sen vi sist sågs. Jag var så oerhört lycklig av att bara vara i hennes sällskap och få SE henne igen!! Den där glada vackra Linda med sitt varma smittande leende som jag saknar så fruktansvärt mycket. Helt plötsligt väcktes jag av den skoningslösa ringsignalen från alarmklockan och drömmen dog ut. I min förvirring när jag precis slog upp ögonen för att trycka på snoozeknappen var jag fortfarande euforisk över att Linda är här, men sen när jag vaknade fullt insåg jag att allt ju bara var en dröm och att ingenting har ändrats... Varenda gång det händer är det som att hon dör en smula på nytt och jag kan känna efterdyningarna av den förlamande sorgen som fullkomligt slukade ett år av mitt liv. Men det är ändå värt det, dom här små stunderna av total lycka när jag får uppleva henne igen. Jag VET att hon fortfarande i allra högsta grad lever, hon gör det bara inte i fysisk form längre, och det här är hennes sätt att bekräfta det för mig. Jag bär henne med mig var jag än går.