22:a maj...

Idag var det den 22:a maj - igen... Varenda gång den här dagen kommer upp i almanackan förundras jag över hur vansinnigt snabbt tiden går - och hur fort ens liv kan förändras. På bara ett ögonblick. Kan inte fatta att det gått hela 13 år sedan den 22:a maj 1996, klockan 6 på morgonen, när mitt liv obönhörligen förändrades för all framtid. Så många gånger jag har spelat upp det där ögonblicket för mitt inre och önskat det fanns något jag kunnat göra annorlunda, något jag kunnat göra för att det aldrig skulle inträffa. Att jag på nåt sätt kunnat förhindra den där olycksaliga sekvens av händelser som ledde till att jag förlorade mitt livs stora kärlek. Önskar att jag hade ringt honom på jobbet som jag tänkte när jag stod där med telefonen i handen och hade slagit alla siffror till hans mobilnummer, utom den sista, fördröjt honom de där futtiga sekunderna som behövts för att ändra på ödet... Men i sista sekund tvekade jag: "jag ringer imorn, lika bra att inte störa honom på jobbet" och la på. Hade jag bara tryckt in den där siffran och uppehållit honom några minuter extra hade jag kanske kunnat förhindra att han skulle dyka upp på sin motorcykel i exakt samma ögonblick som den där jävla bussen, som just då genade i kurvan över på fel körbana - hans körbana.

Det är lätt att bli bitter när man tänker på den enorma ironin i att jag faktiskt en gång i livet trots allt fick uppleva den Stora Kärleken - bara för att lika snabbt förlora den igen. Så brutalt, så chockartat, så outhärdligt och så oåterkalleligt...! Jag sa hela tiden efter att jag träffat honom att det var för bra för att vara sant. Att HAN var alldeles för bra för att vara sann! En sån vacker, underbar och fantastisk människa kunde bara inte dyka upp i mitt liv, kunde inte vara min, och allt var så harmoniskt - så RÄTT!! Jag minns hur jag fyra dagar tidigare när vi var uppe i stugan iakttog honom där han satt i solen på bron med ryggen mot mig och njöt av det härliga vädret. Jag kände mig så trygg, hel och genuint LYCKLIG!!! Jag sa till mig själv: "nu ska jag slappna av och släppa min gard till 100% en gång för alla, bara tillåta mig själv att glädjas över att jag haft turen att få möta Mitt Livs Kärlek och vara så här lycklig! Det kan ju faktiskt hända mig oxå - varför skulle det inte kunna göra det...??" Jag har varken förr eller senare varit uppfylld av en sån ren (ja till och med euforisk!) lycka. Det kändes nästan som att jag skulle spricka av den enorma kärlek som fyllde mig när jag såg honom sitta där i solen! Jag gick fram och rufsade honom i håret och gav honom en lång puss på huvudet, och när han vände sig om och tittade mig i ögonen kunde jag se att han var precis lika lycklig som jag. Jag var så nära just då att säga det, men jag lyckades efter viss ansträngning lägga band på mig och tänkte: "nä, jag ska inte säga det riktigt än - jag väntar ett tag till för att inte verka alltför 'angelägen'..."

Hade jag haft minsta aning den där strålande vårdagen att jag inte hade hela livet på mig att berätta för honom hur oerhört mycket jag älskade honom, hur fantastiskt lycklig han gjorde mig, hade jag utan att tveka ens en tusendels sekund sagt det där och då: "JAG ÄLSKAR DIG, underbara du...!!!" Men jag sa det inte och det är något jag kommer att få leva med resten av mitt liv. Jag kommer ångra så länge jag lever att jag lät prestige stå ivägen för att säga vad jag hade på hjärtat. Fyra dagar senare fanns han inte längre där, och tillfället hade gått förlorat för evigt... Om ni har någon speciell som får ert hjärta att slå dubbelslag varenda gång ni ser dom - låt dom för Guds skull få veta det!!!

Ni vet aldrig om ni får en 'nästa gång' igen...